Vardagsbetraktelser #2

Har precis stått och väntat i kön på AF för att "anmäla mitt ärende". Mannen säger åt mig att för att kunna skriva in mig igen, måste jag sätta mig ner vid en dator och leta efter ett jobb och skriva ut detta och sen säga till honom igen, varpå jag får min kölapp för att prata med en handledare. Så jag sätter mig ner vid en dator och hittar ett jobb som jag sedan skriver ut. Superenkelt.

Men bredvid mig utspelar sig ett verkligt livsdrama. En ung kille är rejält upprörd (för ingenting egentligen, men han verkar vara en pundare) och vill absolut inte göra det som alla andra, inklusive mig, har fått göra; att leta efter ett jobb och skriva ut detta på ett papper. Nej, han vill få den där mycket attraktiva kölappen på en gång. Men gång på gång förklarar kvinnan för honom att det inte går till på detta sätt, varpå killen säger att han minsann aldrig har behövt göra det här innan och att han ber att få tala med hennes chef. De står där och tjafsar, och jag blir ännu en gång besviken på vad Sverige har förvandlats till. Vart tog respekten vägen? Den där kvinnan kunde vara hans mor, och han beter sig som om han vore fem år gammal. Sverige är inget land jag trivs i längre, inte när det har blivit såhär. Detta är bara en droppe i havet, av hur vårt samhälle har förvandlats till.

De få svenskar som har rest till Korea, vet hur mycket annorlunda deras samhälle är. Dagens Sydkorea är som Sverige var på typ femtiotalet, när det handlar om respekt för andra människor. Det är en av de anledningarna till varför jag trivs där.

 

 

Kommentera här: